presens (odne) preteritum (ikte)
1.p.ent. (mun) staiggan staigen
2.p.ent. (don) staiggat staiget
3.p.ent. (son) staigá staiggai
1.p.tot. (moai) staige staiggaime
2.p.tot. (doai) staigabeahtti staiggaide
3.p.tot. (soai) staigaba staiggaiga
1.p.flt. (mii) staigat staiggaimet
2.p.flt. (dii) staigabehtet staiggaidet
3.p.flt. (sii) staiget staige
presens nektingsform
(odne in) staigga
preteritum nektingsform
(ikte in) staigan
perf.partisipp
(lean) staigan
imperativ 2.p.ent.
(til en) staigga
imperativ 2.p.tot.
(til to) staigi
imperativ 2.p.flt.
(til flere) staiget
Eanet sojahanhámit →

staigat (verb)

  • 1. slå seg til ro
  • 2. (verb) avta
    Dálki ja dávda sáhttet staigat.
    Vær og sykdom kan avta.
presens (odne) preteritum (ikte)
1.p.ent. (mun) staiggan staigen
2.p.ent. (don) staiggat staiget
3.p.ent. (son) staigá staiggai
1.p.tot. (moai) staige staiggaime
2.p.tot. (doai) staigabeahtti staiggaide
3.p.tot. (soai) staigaba staiggaiga
1.p.flt. (mii) staigat staiggaimet
2.p.flt. (dii) staigabehtet staiggaidet
3.p.flt. (sii) staiget staige
presens nektingsform
(odne in) staigga
preteritum nektingsform
(ikte in) staigan
perf.partisipp
(lean) staigan
imperativ 2.p.ent.
(til en) staigga
imperativ 2.p.tot.
(til to) staigi
imperativ 2.p.flt.
(til flere) staiget
Eanet sojahanhámit →
staigat Sátnehistorjá → Oza buot hámiid teavsttain →
  • staigat verb intransitiv infinitiv
  • staigat verb intransitiv indikativ presens 1.p.flt.

Juoga ii doaimma?

Jus fuobmát meattáhusa, de berrešit váldit oktavuođa minguin. Čilge čuolmma ja muital guđe neahttalohkki dahje mobiilatelefovnna don geavahit, ja maid ledjet ohcame go fuobmájit váttisvuođa.

staigat lea vejolaččat dán sáni hápmi:

staigadit Sátnehistorjá → Oza buot hámiid teavsttain →
  • staigadit verb transitiv indikativ presens nektingsform
staigat Sátnehistorjá → Oza buot hámiid teavsttain →
  • staigat verb intransitiv infinitiv
  • staigat verb intransitiv indikativ presens 1.p.flt.